Du behöver inte förstå det för att visa förståelse

Anledningen till den här artikeln är nyheten att KLM officiellt har lagt in ledighet vid könstransition i sin personalpolicy. Medarbetare som genomgår en transition kan ta ut högst 24 veckors särskild ledighet under en period på tio år. Ledigheten kan bland annat användas för möten och behandlingar, återhämtning efter ett medicinskt ingrepp och andra steg som hör till en transition.

Luchtvaartnieuws skrev om införandet av policyn och även Up in the Sky uppmärksammade den.

På KLM:s egen Careers-webbplats hade det interna LGBTQIA+-nätverket Over the Rainbow redan tidigare berättat att det arbetade för en sådan officiell policy. Utan den var medarbetarna beroende av sin chefs flexibilitet.

Min första tanke när jag såg nyheten var egentligen enkel: vad bra att en arbetsgivare skapar utrymme för detta.

Men sedan öppnade jag kommentarerna under Luchtvaartnieuws inlägg på Facebook.

Där läste jag bland annat:

“Det här landet kan väl knappast bli galnare. Alla får göra vad de själva vill, men att en arbetsgivare ger ledighet för det är fullständigt vansinne.”

En annan skrev:

“Och passagerarna får betala för det här tramset.”

Och någon annan:

“Det här landet blir galnare för varje dag.”

Så långt skulle man fortfarande kunna säga att människor kritiserar ett anställningsvillkor. Men längre ned kallas KLM en “woke-organisation” och en annan kommentar avslutas med orden “smutsiga jävla regnbågsidioter”.

Då handlar det sedan länge inte längre om huruvida 24 veckors ledighet är mycket eller lite.

Och just det är något som har stört mig i åratal.

För den här bloggen handlar i slutändan inte om KLM. Nyheten är bara utgångspunkten för något som berör mig mycket bredare. Nästan varje gång en nyhet ens snuddar vid könsidentitet, transvård eller transpersoner ser jag samma sak hända på nätet.

Själva ämnet verkar knappt spela någon roll. Oavsett om det handlar om vård, sport, utbildning, pronomen, ett anställningsvillkor eller helt enkelt en transperson som förekommer i nyheterna fylls kommentarerna snabbt av ord som “woke”, “vansinne” och “uppmärksamhetssökande”. Människor ropar att vård ska förbjudas eller inte ersättas, eller att någon bara ska acceptera kroppen som personen föddes i. Och det stannar långt ifrån alltid där; regelbundet övergår det i rent hat.

Var finns empatin?

Det återkommande mönstret tycker jag kanske är ännu mer oroande än kommentarerna under en enskild nyhet. Det är naturligtvis inget fel med att kritisera en policy. Men varför blir ett ämne som berör kön så ofta en frisedel att förlöjliga människorna själva, bagatellisera deras problem eller avfärda deras existens som trams?

Självklart får man diskutera en policy som KLM:s. Varför 24 veckor? Hur tillämpas den? Hur förhåller den sig till annan särskild ledighet? Allt det är legitima frågor.

Men ofta stannar diskussionen inte där. Den förflyttas blixtsnabbt från kritik av en policy till att inte ta de människor som policyn finns för på allvar.

Det berör mig.

Jag är inte själv transperson och vet därför inte hur det känns när ens könsidentitet inte stämmer överens med det kön man tilldelades vid födseln. Jag vill inte heller låtsas som att jag vet.

Som medlem av queercommunityt vet jag däremot hur det är att på en viktig del av livet inte tillhöra normen. Att först behöva förstå och acceptera sig själv samtidigt som man vet att omvärlden också kommer att ha åsikter om det.

Min erfarenhet är inte densamma som en transpersons. Men kanske gör just den erfarenheten det lättare för mig att förstå hur viktig acceptans kan vara.

För en transition börjar vanligtvis inte den dag någon börjar använda hormoner, tar ett annat namn eller genomgår en medicinsk behandling.

Det kan föregås av år. Ibland årtionden av tvivel, osäkerhet, skam, förnekelse eller försök att leva upp till vad omvärlden förväntar sig. Alla transpersoner går inte igenom samma process och alla väljer inte medicinska steg. Men för många föregås det av en enorm personlig kamp.

Och när man till slut är redo återstår omvärlden.

Att berätta för familj, vänner och kollegor. Att söka hjälp. Att ha samtal. Kanske genomgå medicinska behandlingar och återhämta sig efter dem.

Och samtidigt läser man på nätet att det är “trams” och “vansinne”.

Skatta dig lycklig

Det jag framför allt har svårt för är hur snabbt människor dömer något som en annan person kanske har kämpat med i åratal.

Om du aldrig ens en sekund har behövt tvivla på om din kropp stämmer överens med den du är, skatta dig lycklig.

Om du aldrig har behövt kämpa med din könsidentitet i åratal, var tacksam för det.

Men gör inte din egen självklarhet till ett bevis för att någon annans problem inte finns.

Att du inte känner något betyder inte att någon annan inte kan känna det. Att du inte behöver viss vård betyder inte att någon annan därför inte borde få behöva den.

Jag behöver inte ha haft en depression för att förstå att någon med depression kan lida svårt. Jag behöver inte sitta i rullstol för att förstå betydelsen av tillgänglighet. Och jag behöver inte vara transperson för att ta någon på allvar som berättar att personen har kämpat med sin identitet i åratal.

Det kallas empati.

De 24 veckorna är ingen semester

Även rubriken “KLM-medarbetare får 24 veckors ledighet för könstransition” behöver lite sammanhang.

Det handlar inte om 24 veckors extra semester. Det handlar om högst 24 veckor fördelade över tio år, för olika delar av en transition.

Enligt Luchtvaartnieuws kunde medarbetare även tidigare ansöka om särskild ledighet. Skillnaden är att KLM nu har gjort det till officiell policy. Därmed är en medarbetare inte längre beroende av hur förstående eller flexibel en enskild chef råkar vara.

Du får fortfarande tycka att 24 veckor är för mycket. Det är helt okej.

Men försök åtminstone förstå varför det finns behov av en sådan policy.

Det är det jag saknar när jag läser kommentarer som “passagerarna får betala för det här tramset”.

Varför är den första tanken omedelbart upprördhet? Varför inte först fråga vad någon faktiskt måste gå igenom innan personen behöver en sådan ledighet?

Bakom nyheten finns en människa

Oavsett om det gäller transitionsledighet, transvård, sport, utbildning eller något annat ämne kring kön finns det verkliga människor bakom orden, rubrikerna och policydiskussionerna.

Någon som kanske i åratal har känt att något inte stämmer. Någon som länge har försökt tränga undan den känslan. Någon som till slut har hittat modet att söka hjälp och börja leva som sig själv.

Och den personen läser sedan på nätet att vården är “trams”, att en arbetsgivare har “tappat det” när den tar hänsyn till transmedarbetare, eller till och med att människor i regnbågscommunityt är “smutsiga jävla regnbågsidioter”.

Försök föreställa dig vad det gör med någon som kanske redan i åratal har haft svårt att acceptera sig själv.

Som queerperson vet jag hur värdefullt det är när världen omkring dig inte försöker tala om vem du borde vara, utan helt enkelt ger dig utrymme att vara dig själv.

Du behöver inte veta hur det känns att vara transperson.

Det vet inte jag heller.

Men du kan acceptera att en erfarenhet som du själv inte känner till kan vara mycket verklig för någon annan.

Kanske borde vi därför lite mer sällan ropa att något är “vansinne” eller “trams” och lite oftare lyssna på de människor som det faktiskt handlar om.

Och när deras problem ligger så långt från ditt eget liv att du knappt kan föreställa dig hur det känns, tänk då framför allt på vilken tur du har som aldrig själv har behövt utkämpa den kampen.

Det borde inte vara en anledning att bagatellisera någon annans problem.

Det borde i stället vara en anledning till lite mer förståelse.

Everyone here is a work of art.

Dave från Gunderwear